Är sedan en tid tillbaka klar med utvärderingsrapporten/utvecklinsgarbetet över det mediepedagogiska projektet som jag varit projektledare för. Klistar in delar av min analys och slutdiskusion. OBS LÅNG LÄSNING!
Min tolkning av resultatet visar att mediepedagogiskt arbete med hjälp av medie- och IKT-verktygen skapar många vinnare; det vill säga barn, pedagoger, föräldrar och även samhället. Barnen får fler redskap att uttrycka sig med och kan därmed utveckla sin språkkompetens. De tränar sin sociala kompetens i samspel och dialog med sin omgivning och just dialogen är central för alla människors lärande och utveckling. De synliggör sig själva till exempel genom kamerans lins eller via diktafonen och kan på så sätt titta och/eller lyssna på sig själva i ett utifrån perspektiv. Barn och pedagoger kan fånga ögonblick här och nu och sedan förhålla sig till det som skedde där och då. I Lpfö-98 står det bland annat att förskolan ska se till att föräldrarna blir delaktiga i verksamheten och pedagogerna vittnar om en positiv respons från föräldrahåll då de på ett tydligare sätt fått inblick i verksamheten tack vare ett medvetet mediepedagogiskt arbete med hjälp av medie- och IKT-verktygen. Barn som föds idag föds in i en mer eller mindre digital värld och ur ett samhällsperspektiv är det viktigt att förskolan hänger med i takt med hur samhället utvecklas. Ovanstående är helt i linje med intentionerna i förskolans läroplan.
Bland svaren i enkäten fanns det enstaka pedagoger som inte alls såg någon nytta med att ta in medie- och IKT-verktygen i förskolan. Detta kan eventuellt bero på att pedagogen inte har den kompetens som krävs för att hantera digitala verktyg och eller saknar intresse för att använda dessa. Ytterligare en faktor kan vara att pedagogerna inte ser de digitala verktygens multimodala kvaliteter i barnens språkutveckling.
Sedan varierar intresset bland barnen vilket kan ses som helt naturligt. Vi har olika intressen utifrån att vi är olika som människor. De allra flesta barnen har visat en nyfikenhet och ett positivt intresse för de olika digitala verktygen och de barn som till en början inte var intresserade, har till exempel blivit fångade när de fått låna hem utrustningen och provat den i sin egen hemmiljö eller när de fått testa tillsammans med en kompis under den fria leken.
När man tittar vilka effekter mediepedagogisk arbete i förskolan har, ser man att lärande på olika nivåer har pågått. Effekterna av pedagogernas lärande är positiva, vilket förhoppningsvis ger följden att de tillsammans med barnen vill fortsätta utforska mediepedagogiska arbetssätt. Att som pedagog komma riktigt nära i förståelse över hur barn uppfattar sin omvärld och att gång på gång upptäcka världen på nya sätt är en ynnest och skapar också förutsättningar för att tillsammans skapa lärmiljöer med många olika uttryckssätt/språk som stimulerar utveckling för barn, pedagoger och förskolan i sig.
Det som är intressant att notera utifrån enkäten och intervjuerna när det gäller barnens lärande är att barnen verkligen har varit kommunikativa sinsemellan och agerat läromästare mellan varandra redan i låg ålder. Många gånger sker små barns lek bredvid varandra, s.k. bredvidlek. Dessa verktyg kan skapa samlärandeprocesser där barn och vuxna är medskapare i varandras lärande. Att uppleva delaktighet i en lärandesituation tror jag skapar både lust och intresse för sitt eget lärande och för andras lärande
Om man då tittar på de hinder som kan finnas för pedagoger och barn när man tar in media och IKT som verktyg i förskolan, så är det främst tekniska svårigheter, kompetensbrist och tidsbrist som är de största hindrande faktorerna enligt enkäten och intervjuerna, även att barnen oftast är här och nu och har svårt att relatera bakåt. Då det gäller tidsaspekten så handlar det dels om själva omhändertagandet av det barnen skapat, men också att avsätta tid för pedagogens egen kompetensutveckling. Utvecklingsarbete tar tid och kraft, men innehåller också mycket arbetsglädje. Det kanske kan få ta tid och att man ser det över en längre tidsperiod? Allt ska gå så fort i vårt samhälle idag, så inom förskolan kanske man medvetet ska låta det pedagogiska utvecklingsarbetet ta tid. Ett annat hinder som nämns är kompetensbrist. Som i min tidigare rapport När möjligheterna är i fokus tror jag fortfarande att det är viktigt att känna att man inte alltid måste kunna allt till 110 % innan man vågar omsätta sina och barnens idéer i praktiken tillsammans med barnen. Kanske kan man våga pröva idéer utan att vara säker på att veta allt från början, utan ha en öppen attityd som t ex Dewey beskriver som en förutsättning för reflekterande tänkande, som innebär att man kan ifrågasätta förutfattade meningar om vad som är möjligt och brukligt. Vad händer då?
Förutsättningarna rent tekniskt ser olika ut på förskolorna, vilket framkommer i både enkät och intervjuer, även pedagogernas mediepedagogiska kompetens skiftar. Vilket gör att barnen kan ha rätt olika nivå på sitt medie- och IKT-kunnande när de lämnar förskolan. Bland de flesta projektdeltagarna har det dock funnits en vilja att ha fokus på möjligheter och att på ett målinriktat och medvetet sätt arbeta med att göra dessa artefakter till naturliga verktyg. De förskolor som på ett medvetet sätt jobbat med IKT och media har fått medie- & IKT-kompetenta barn!
Vad tillför då ljudet, digitala bilden och den rörliga bilden för barn och pedagoger i förskolan? Med ett mediepedagogiskt förhållningssätt och med media och IKT som verktyg jobbar man aktivt med elevdemokrati och elevinflytande eller kanske ska jag säga barndemokrati och barninflytande där man har fokus på och intresse för barnens perspektiv. Demokrati är något förskolan ska leva och bygga med barnen varje dag enligt lpfö-98. Studien visar att det skapar delaktighet och tillför en unik chans att komma små barn närmare – hur de tänker, samspelar och ser på sin omvärld. Det ger barnen verktyg för att kunna göra sin röst hörd och synliggöra vad som fångar dem, därmed jobbar man med yttrandefrihetsträning och som tidigare nämnt med demokrati även om det på förskolenivå än så länge oftast är i ett mikroperspektiv. Medie- och IKT-verktygen ger barnen makt att förmedla sina intryck och uttryck. Det egna mediepedagogiska arbetet gör att barnen växer, både som medieproducenter och som mediekonsumenter och i ett större perspektiv även som medborgare. Någonstans handlar det om att vi vuxna intresserar sig för barnens berättelser, att vi märkvärdiggör deras perspektiv. Det handlar om att pedagogen aktivt ser och lyssnar och på allvar intresserar sig för barnens motiv. De multimodala medie- och IKT-verktygen kan ses som ett utvidgat erbjudande och linje med det vidgade textbegreppet, som i bästa fall möjliggör att barnens berättande sker på fler sätt än med text och muntligt berättande.
Det är därför viktigt att pedagoger skapar kreativa och multimodala lärmiljöer och använder sig av olika språk och verktyg för att tillgodose barns behov, lärandeprocesser och möta barnen där de befinner sig och kanske ännu hellre en nivå över det för att främja proximala utvecklingszoner. Detta kräver en medveten och kompetent pedagogik och pedagog med tid för reflektion.
Vygotskijs tankar i Strandberg 2006 om att inre processer har föregåtts av yttre aktivitet tillsammans med andra, med stöd av hjälpmedel, i specifika kulturella miljöer där vi övar och prövar det vi ännu inte kan är det intressant att dra paralleller till ur resultatdelen i denna rapport. Det framkommer i resultatet att det varit gemensamma läroprocesser med hjälp av medie- och IKT-verktygen i ett försök till multimodal miljö där det funnits utrymme för att öva och pröva tillsammans med en så kallad fiffig kompis – vilket varit andra barn eller vuxna. Vi människor är helt enkelt beroende av varandra för att skapa ny mening och kunskap och helst då i en utforskande och tillåtande miljö med hjälp av olika multimodala verktyg.
I den pedagogiska praktiken i Piteå kommuns förskolor finns det en begränsning av modaliteten. Det är främst fokusering mot den digitala bilden, vilket beror på att pedagogerna själva är mest trygga med att använda digitalkameran och att det är det digitala verktyg som är mest vanligt förekommande. I förskolan finns också en tradition vad gäller dokumentation i form av bild och text. Sakta men säkert börjar dock även till exempel diktafoner och digitala videokameror göra entré på förskolorna. Vilket är positivt då det ger barnen fler möjligheter att berätta med olika former (modes), utifrån vad de vill förmedla om sin uppfattning av omvärlden. En begränsning av multimodaliteten ger en begränsning av barns inflytande. Ju fler verktyg barnen får att uttrycka sig mer desto större makt får de i sitt eget kunskapsskapande, där de kan få syn på sin egen och andras läroprocesser. Pedagogerna har olika förståelse av de digitala verktygens betydelse vilket påverkar hur pass multimodal en lärmiljö kan bli och utvecklas till.
Ju yngre barn/elever man som pedagog har att göra med, desto bättre och välfungerande medie- och IKT-verktyg behövs det. Det är även viktigt att fortsättningsvis fortsätta att kompetensutbilda pedagoger inom media och IKT inte minst för att det bidrar till stor måluppfyllelse gentemot förskolans läroplan och andra lokala styrdokument, samt att synliggöra barnen och förskolan som en mötesplats för lärande och utveckling.
Avslutningsvis konstaterare jag att förändring av förhållningssätt tar tid och för att åstadkomma en framgångsrik förändring krävs det först att man vågar lämna gamla och invanda mönster. Ta ett steg och börja gå framåt. För att göra det måste först en fot släppa sitt fäste och för ett ögonblick kan man uppleva att det svajar och att man befinner sig i något sorts mellanrum innan rörelsen leder framåt till ny fast mark. Förändringen sker i mellanrummet och det gäller att våga befinna sig där en stund och ta steget från ett förhållningssätt till ett annat för att låta nya tankar födas och implementeras. Det känns glädjande att många av de deltagande pedagogerna i projektet har haft ett positivt möjlighetsperspektiv i arbetet tillsammans med barnen. De har varit i gemensamma läroplansinriktade lärandeprocesser där de varit varandras medskapare, så många av pedagogerna som deltagit i projektet har vågat ta det första steget mot förändring.
Fortsatta utvecklingsområden
Nationellt sett står förskolan inför stora utmaningar. Förskolan blir en egen skolform och undervisning införs som ett nytt begrepp i förskolan. Det kommer att göras riktade fortbildningssatsningar för förskollärare då det gäller barns språkliga och matematiska utveckling via förskollärarlyftet. I Piteå är det mycket viktigt att dessa utmaningar tas ned på en kommunal nivå och arbetas aktivt med. Förskollärarna behöver ämneskunskaper, men också verktyg för kunna prata med barnen för att få dem att tänka, reflektera och uttrycka sina egna tankar kring nyvunna kunskaper.
! Hög tid att även förskolans intressen “bevakas” och utvecklas när det gäller media och IKT. Det blir intressant att se vad jag kan bidra med där och vad vi tillsammans i referensgruppen kan göra. Foto och kontaktuppgifter kommer att läggas ut till veckan på sidan IT för pedagoger. 
Ulla-Karin Lundgren-Öhman